Försöker hitta vägen upp!

Sitter här och försöker vara lite bloggaktiv med en nyvaken snart 2 årig son i knät. Eventuella stavfel skyller jag på Axel som han heter.

3 åringen ligger framför tv:n som snart har Bolibompa inbränt i skärmen. Skrev i mitt första inlägg att jag gör det här som en form av terapi, åtminstone så här i början.

VÄNTA, ska bara ta upp nappen för tredje gången. Ljudet av en tappad napp i golvet kommer att i varje föräldrahjärna vara inpräntat i vår hjärna tills vi checkar ut.

Vår familj har haft så många tråkiga händelser de senaste åren som lätt gör att man kan hamna i en depression. Just därför vill jag försöka skriva av mig och förhoppningsvis hitta "vägen upp".

Framförallt kommer jag nog skriva om hur vårt liv med en cp-skadad son och en frisk son ser ut.

LIVET BLEV INTE SOM JAG HADE TÄNKT MIG, DET BLEV HELLER INTE SÄMRE. BARA VÄLDIGT ANNORLUNDA.