Som en vän sa, -Life´s a bitch and then you die. Ibland känns det där verkligen. Det är när ingenting känns bra, rätt eller ens ett uns lätt. Fy f.n.
Jag har inte sovit i natt, eller jo, litegrann. Kanske från runt 04 i morse till Anders stack in näsan och frågade om vi skulle gå upp. Då var klockan 06. Kroppens alla hormoner, nerver eller allt vettigt som fungerar, fullkomligen skriker. Det gör ont överallt.
Arvid vaknade när jag gick och la mig vid 22.30 tiden. Ok, kanske hann ligga i sängen 40 minuter innan han vaknade med ett ryck, blev spastiskt och började skratta.
Så höll det på, jag flyttade honom, hjälpte hans lilla kropp att ligga bättre. Han åkte ner iallafall sjuttioelva gånger, jag lyfte igen, höll hårt om hans lilla haka för att hjälpa honom att slappna av i spastisiteten. Arvid blir nämligen så att han gapar det största han kan och låter/skrattar jättehögt. När man då hjälper honom att lägga honom i fosterställning, låsa fast hans ben i min famn, hålla fram huvudet som han hela tiden kastar bakåt och hålla igen munnen så brukar han ibland slappna av och kunna somna bättre. IBLAND, inte igår.
Just då i de där förjävliga timmarna är jag till och med så trött att jag är arg på Arvid. Helt sjukt, jag får så dåligt samvete. Han har det ju jobbigare än mig som ligger där och inte kan styra över sin kropp. Men när man inte får sömn blir människan verkligen till ett rovdjur. Jag förstår efter det här året utan någon egentlig vettig sömn, att man använder det som tortyrmetot. Det är hemskt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar