Visst har jag läst och förstått hur viktigt det är med bra sömn och om hur det påverkar kroppen negativt att inte få bra nattsömn.
MEN jag har aldrig i hela mitt liv haft problemen själv med sömn när jag läst allt det där.
Med facit på hela två år utan normal sömn förutom i korta perioder så fattar jag.
Jag känner mig gammal, grå och rynkig, humöret är så att jag blir rädd för mig själv.
Känns som om livet började gå i uppförsbacke, allt är jobbigt. Vardagen är jobbig, jobbet är jobbigt, kroppen värker, det tär på relationer med både vänner och kärleken.
Kort och gott, jag är så fruktansvärt trött på att vara trött, disträ och osocial.
Sen håller vi på att stoppa i Arvid fler och fler mediciner. Känns jättejobbigt. Allt detta för att få bukt med hatobjektet epilepsi, jag avskyr detta gissel och att behöva ge dessa mediciner och alla vidriga biverkningar som kommer med dom.
Från en trött mamma som behöver skriva av sig då och då.
Men vi har också hunnit med att vara ute och njutit av den soligaste hösten på länge. Det gillar jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar