En hel dag är åt pipan, absolut inte för mig eller familjen men för Arvid.
Epilepsi är som en vidrig våldnad.
Den kommer när man minst anar det, slår till och slår ut med full kraft.
Redan igår såg vi att det var på gång, känner du inte personen som har det så tror jag man missar det helt.
Det är små nyanser i beteende, mående och själva livsglädjen på något sätt.
Sen finns det såklart små fysiska tecken.
Pupillerna är jättestora, det rycket lite i överläppen osv.
Men det blev inget epilepsianfall igår, utan det kom som ett brev på posten efter lunch idag.
Vi har en period haft en röd tråd, en kort röd tråd. Inte särskilt trevlig men vi har sett ett mönster att kommer ett anfall så kommer nummer två och även nummer tre. Då står man beredd att slå ner den jävla våldnaden med drogernas drog, stesolid.
Motvilligt öppnar man förpackningen och är berädd att ge det som tursamt bryter krampen men slår ut Arvid ytterligare i flera sovande timmar efteråt.
Våldnaden är nedslagen för den här gången.
Men mitt i allt så tänker jag, vilken tur det blev idag och inte imorgon eller samma dag vi ska flyga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar