Hemgång

Tyvärr fick vi falska förhoppningar om att vi skulle kunna gå hem med en bättre smärtlindring av EDA och förhoppningsvis slippa epilepsikramperna .

Med erfarenhet av att vid hemgången då så började Arvid krampa ofta förmodligen triggat av smärtan.

Det skulle denna gång försöka avhjälpas med att få åka hem med epiduralbedövning. Så man la något som heter tunnelerad EDA, kontaktade hemsjukvården i vår kommun och fick ja. Tyvärr lovade denna någon något som resten av bestämmande i hemsjukvården inte kunde godkänna pga som det heter; de kunde inte säkerställa en god vård. 

Tänker inte gå in på detaljer eller smutskasta en enskild person men så onödigt krångligt detta beslut togs och hur man inte kommunicerar med varann gör att man tappar hoppet ibland.

Sen förstår jag om man inte har personal med rätt kunskap osv men det diskuterar jag en annan gång.

RESULTATET: 

Vi skrevs ut av Arvids opererande ortoped, fick ta bort specialedan, vänta 6 timmar innan den fasats ur och sen byta smärtlindring till samma som vi hade förra gången som inte funkade så bra.

Det var underbart tyckte Arvid att komma ut på parkeringen och äntligen få frisk luft för första gången på en vecka. På väg hem i bilen, resan tar en timma, virkade Arvid gnälla och har ont. Han har på avdelningen suttit mycket längre stunder utan smärta men här märktes bytet från EDA till annat morfinpreparat stort. Nu gjorde det ont redan efter 30-40 minuter.

Hemma skrek han sig svettig så sängläge fick det bli och äta tacos i sängen.

Han somnade ganska lugnt på kvällen vid 22 men vaknade redan vid midnatt då  jag ändå skulle ge nattdosen av morfin och lugnande.

Tyvärr hjälper inte den här smärtlindringen  den här gången heller för att mota epilepsikramperna som var hela idéen med att få EDA med sig hem, som vi inte fick för att hemsjukvården inte ansåg sig kunna hantera det. 

Så nu sitter jag här med en nyopererad kille, vi har skruvat i höften haft av lårbenet, gjort senförlängningar i båda fötterna och har gips på båda fötterna,

Som krampat två rejäla kramper inatt, nu inväntar jag bara anfall nr 3 så jag kan ge stesolid ( ytterligare drogmedicin)

och hoppas på att serien med kramper bryts.

Om ni inte sett en epilepsikramcdär hela kroppen krampar i ryck och spasmer kan ju bara tänka er vad det gör med en nyopererad kropp.

Känner mig lite maktlös och tycker synd om Arvid, det gör jag nästan aldrig, tycker synd om Arvid för att han tex är rörelsehindrad och sitter i rullstol. Han är en glad underbar lite kämpe men när såna här saker kickar in då tycker jag synd om vår lilla hjälte.