Bilderna ovan visar Arvid 3 månader och nu 3 år.

Sorg, jag har haft så j..a mycket sorg sen den 4 maj -07, datumet sitter som karbonpapper fast i min hjärna.

Jag glömmer aldrig handsvetten, nervositeten när vi med stapplande steg gick in på Vrinnevi den där dagen.

Vi hade fått en tid på "Barn" för att man på BVC´s 6 månaderskontroll tyckte att Arvid var sen. Vi ville nog inte förstå redan då så vi väntade till 8 månaderskontrollen innan läkaren fick upp ögonen på oss.

Efter 8 månaderkontrollen började jag förstå, jag ville inte se det förmodligen alla andra runt oss sett. Jag tog fram stora läkarboken, tittade på rörelsehinder och hittade diagnosen CP. Jag blev alldeles kall när symptom efter symptom stämde så väl in på min älskade lilla klimp.

Vi gick med den här oron i två månader innan det var dags att åka till Vrinnevisjukhuset i Norrköping.

Vi kom in i ett litet sjukhusgult rum med den typiska metallukten. Arvid satt i pappas knä, doktorn kommer in. Hon tar lite i Arvids armar och kör en leksaksbil över hans armar.

Sen blir det tyst, helt tyst. Tills hon frågar:

-Vad tror ni att han har ?

Anders säger att vi är rädda för att det kan vara en CP-skada (vid den här tiden kunde vi 8 symptom på CP, inget annat).

Det blir tyst igen.

-Ja, det är ju det han har, säger hon.

I den stunden hade jag kunnat hoppa från ett tak, ta ett piller och somna in.

Allt blev nattsvart, vi började gråta, storgråta.

Det kändes som om allt inuti en drogs åt i en hård knut som inte släppte på mycket länge.

Vi var där i max 30 minuter, gick ut från sjukhuset och satte oss vid det lilla vattenfallet utanför entrén och bara grät.

Det som hände sen kan jag aldrig förlåta sjukvården för.

Det blev tyst, helt tyst. Vi åkte hem, grät hela tiden. Jag hade träningsvärk i magen av all gråt, kunde inte förstå hur dum jag varit som inte sett tidigare att Arvid hade en skada. Hade vi kunnat göra något om vi sett något tidigare, dåligt samvete hela tiden.

Jag letade fel i min graviditet, jag hade nämligen en jättebra förlossning. Arvid fick inte sin skada vid förlossningen utan under V 28-32 visade det sig 18 månader senare.

Vi gick omkring och grät i 4 veckor då vi hade en ny tid på "barn". Först då fattade vi att vi blev lämnade med ett besked om en diagnos vi inte visste något om. Vi fick inga papper om CP med oss vi första besöket, inga telefonnummer att ringa, ingenting.

Forts. följer.